Alltid spännande att se grammisgalan. Något som är så sjukt roligt är att varje gång Måns Zelmerlöw visas i bild så händer det något med alla tjejer. De skriker och beter sig som djur. Varje gång han syns i rutan så blir de helt crazy. Det är ganska kul för han kan inte låta bli att skratta själv och verkar bli helt häpen varje gång det händer. Han inser helt enkelt inte sin makt över svenska kvinnor. Nåja, snart vänjer han sig.
Det jag dock hatar med grammisgalan är att samma artister är nominerade i de flesta kategorier. Det enda jag riktigt gillade var att Adam Tensta vann för bästa hiphop/soul. Jag tyckte att han skulle vunnit Årets låt också, helt grym är den, My Cool.
Salem Al Fakir, visst, han är bra och verkar ha en riktigt stark karisma, men hans låtar? Så grymt överskattade. Och det är så typiskt svenskt att bli alldeles hyper så fort det kommer en svensk artist som gör något annorlunda. Jag gillar dock att han verkar vara så omotiverat glad hela tiden, både på scen och privat, och det är verkligen en frisk fläkt på den svenska popmarknaden.
Vi ska inte ens tala om Lars Winnerbäck och Säkert. Bara lyssna på Vi kommer att dö samtidigt med Säkert och ni kommer att märka hur uppenbart den här typen av svenska popartister försöker snärja det svenska folket med hjälp av det lätt depressiva låttextskrivandet a la Winnerbäck. Lars är utan tvekan den mest överskattade artisten i Sverige. Det som är ännu mer pinsamt än deras texter är dock att folk går på denna inställsamma melankoli...
posted by Ohlachocolat at 00:33
|
|
0 Comments:
<< back home
Skicka en kommentar